Myrstacken

Djupt i urskogens väv, i nattens svaga månljus, skymtas en hög spräcklig massa, en myrstack vars slingrande stigar sträcker sig utåt i alla väderstreck. Svarta och vita myror myllrar tillsammans, formar ett hörbart rus till brus under sin vandring in och ut från stacken. En ohelig allians har ingåtts och erkänts. Som på kommando föses de igen och igen emot varandra, formar sin energi till pulserande och förintande vågor; liv och död, stillad till fred bara när utmattningen är nådd, eller när signalen ges. Tiden ter sig oändlig i kaoset, och pakten lida framåt utan verkligt mönster eller mening.

Så, efter eoners rymder sker ett avbrott. Ett glapps gap urskiljs vid myrstackens topp – ett upprätt människohuvud, innan dolt under myrornas vimmel och barr. En svullen och sönderbiten mun öppnas som för att säga något, men svartmyrorna väller redan in i den, strömmar ner tillsammans med lungornas djupa inandning. Ett främmande kommando var funnet och hörsammat, från den vars drömska ögon nu kämpar mot myrors sövande tyngd. Tusenvågen av svarta kryp har snart helt övertygats, och försvunnit ner i strupen vilken skakar och gurglar milt under trycket. Därefter ersätts de av lika undrande vitmyror, formande ytterligare en våg som tvunget följer sin motpart, försvinner ner och in, men något mjukare och sansade denna gång i sitt sökande.

Den korsbenade och allt naknare människofiguren stänger sitt gap, blockerar utgången med sitt bett och sväljer mödosamt. Spegelfäkteriet var över. Andningen blir därefter alltmer lättsam och naturlig i sitt omfång. Varenda myra har lämnats över åt den inre världen, begett sig ända till botten av ett mysterium där hungern skall fängslas, trollbindas i en magsyras upplösning. Här blir myrornas verkliga drivkrafter exponerade; alla kontraster mötta och imploderade; all agens söndersliten i sina minsta beståndsdelar, konflikten synad i all sin begränsning.

En inre spjälkningsprocess har nått sitt slut, omvandlat sin sista föda. Sakta, nerifrån och upp längs kroppens vaknande bara lemmar, skiftar anstucket rött kött till oskuldsfull gyllenhud. Skogens nyvunna stillhet godkänns som signalen till rörelse, till den djupaste av förändring. Mellan trädtopparna letar sig morgonsolens milda sken in, viskar lika mycket om avslut som början, lika mycket om uppgörelse som frigörelse. Den korsbente är inte förstelnad längre, och låter sin kropp sakta förlösas i rörelse, skelettet värmas upp av blodets nya vägar – och med ett mjukt nyfött öga, för första gången se utanför sig själv. Kroppen ångade, pyrde av inre lycka, av allt det som nu tilläts delas!