Det här är från början en 29-sidig idéhistorisk uppsats om mindfulness historia. Läs eller ladda ner den i sin helhet med fotnoter som PDF här eller som EPUB här. Nedanför kan du läsa inledningen och vad jag kom fram till i min undersökning, samt vilka källor och vilken frågeställning jag använde mig utav.

Inledning

De allra flesta har idag hört talas om mindfulness. Vad ordet betyder och vart det härstammar ifrån, vet desto färre. Med tanke på att olika sammanhang där mindfulness introducerats har framställt dess mening, funktion och historia olika, är det kanske inte så konstigt att viss mystik råder. Även inom den akademiska världen återfinns oklarhet: ”Är det en egenskap, ett sinnestillstånd, en process, en färdighet eller en attityd? Eller kanske en blandning av allt det ovanstående?” frågar sig till exempel idéhistorikern Jenny Eklöf, som funnit uppmärksamhet vara en central ingrediens i mindfulness funktion. Media och andra kommersiella krafter har också gjort sitt till förvirringen och förenklingen av mindfulness, och försvårat för den som vill nå en fullgod förståelse av dess innebörd och finna dess rötter.

Mindfulness popularitet kan härledas till introducerandet av en terapeutisk behandlingsmetod med meditation i centrum kallad Mindfulness Based Stress Reduction (MBSR), vilken utvecklades av Jon Kabat-Zinn på slutet av 1970-talet. En mängd olika klinisk-psykologiska behandlingsmetoder med sin bas i mindfulness – så kallade mindfulness-baserade interventioner – har sedan dess utvecklats och ökat mindfulness spännvidd. Internationell forskning har med positiva utvärderingar av MBSR:s påverkan legitimerat mindfulness vetenskapligt, vilket bland annat lett till att MBSR och andra mindfulness-baserade metoder nu återfinns även inom svensk sjukvård. Kabat-Zinn har genom sin banbrytande insats blivit den som ofta fått definiera begreppets betydelse: att mindfulness innebär en alldeles särskild sorts uppmärksamhet som är avsiktlig, opartisk och riktad mot nuet.  Under de senaste åren har det dock publicerats allt fler vetenskapliga artiklar som problematiserar de västerländska definitionerna av mindfulness, vilka ofta haft en underlättande operationalisering i åtanke vid sin utformning.

Mindfulnessforskningen lyfter fram ett mycket äldre och tidigare arv som avgörande för mindfulness moderna betydelse, nämligen dess ursprung i buddhismen. Sambandet mellan denna nya och äldre form av mindfulness är långt ifrån dold. Jon Kabat-Zinn beskriver själv hur han medvetet urbäddat mindfulness, dvs. ryckt upp det från dess buddhistiska miljö och placerat det i en ny kontext, med syftet att därmed kunna minska fler människors lidande, framför allt den som orsakats av stress. För att åstadkomma denna rekontextualisering, dvs. sätta in mindfulness i ett kliniskt västerländsk sammanhang, behövde han hitta ett nytt språk utan uppseendeväckande religiösa konnotationer.  

Kabat-Zinns omplantering vart väldigt lyckad, då mindfulness nu spridit sin närvaro i världen med påfallande stor kraft, så till den grad att det till och med talas om en mindfulness-explosion.  Vi kan nu konstatera att mindfulness har slagit ut sina rötter i en ny helandekontext. För många är nu fenomenet helt separerat från dess tidigare buddhistiska historia, vilket tenderat att öka dess mystik och strålglans. En ny förpackning, men samma innehåll – eller kanske inte? Omplanteringen har skapat ett intressant dubbelliv för mindfulness, vars två olika härstamningars förhållande jag med denna undersökning ämnar studera närmre.

Undersökningens sammanfattande diskussion

Olika former av sekulär mindfulness utgör idag ett okontroversiellt inslag inom såväl psykoterapeutisk mainstream som somatisk medicin, socialt arbete och pedagogik. Denna assimilering tog sin början i slutet av 1970-talet med den amerikanske läkaren Jon Kabat-Zinn och utvecklandet av Mindfulness Based Stress Reduction (MBSR). Kabat-Zinn hade lärt sig mindfulnessmeditation av olika buddhistiska lärare, och insåg att många skulle kunna bli hjälpta av mindfulness även utanför meditationscenter.

För att presentera mindfulness i en klinisk-psykologisk västerländsk kontext behövde Kabat-Zinn göra en avvägd retorisk omskrivning, och detta gjordes genom att betona det universella i att till exempel fokusera på nuet och andningen, dvs. genom att använda sig av en perennialistisk retorik. Samtidigt behövde hans rekontextualisering av mindfulness skapa en distans till det religiösa i buddhismen, utan att för den sakens skull mista denna djupa förankring, vilket ledde Kabat-Zinn till beskriva det som att han bevarade endast det essentiella, nämligen meditationen: ”intensive training in Buddhist meditation without the Buddhism (as i liked to put it)” . Att trycka på mindfulness universella egenskaper har varit ett återkommande tema för att presentera meditationen även i Sverige, men då mindfulnessforskningen ökat stort och haft positiva resultat kan författarna nu stödja sig alltmer på den vetenskapliga framställningen, vilket t.ex. lett till att Åsa Nilsonne ägnat en hel bok åt en neurovetenskaplig infallsvinkel. Det skall dock tilläggas att inte alla västerländska förespråkare gör ett likhetstecken mellan meditation och mindfulness, utan mindfulness har även kommit att innebära att bara vara här och nu med en icke-dömande attityd.

I de klinisk-psykologiska författarnas olika framställningar av mindfulness ursprung återkommer två härstamningar, nämligen den västerländska med början hos Jon Kabat-Zinn och den asiatiska med början hos Buddhan. När ursprunget skall förklaras så råder det på sina håll en bristfällig förståelse om terminologin som omgärdar mindfulness i sin äldre buddhistiska kontext. Författare och översättare blandar ihop olika betydelser och har inte släktskapsförhållandena hos meditationslärarna och deras traditioner tydliga för sig, vilket leder till en olycklig begreppsförvirring och en missvisande historieskrivning. Även fast beskrivningarna bara är några rader kan de ha stor betydelse anser jag, då dessa författare med sina professionella yrken och titlar erhållit särskild auktoritet i att sprida och skildra mindfulness och dess historia tillförlitligt på det svenska språket.

Den övergripande minimidefinition av mindfulness som Per Drougge destillerat fram – dvs. att mindfulness är en medveten uppmärksamhet som är inriktad på nuet och den pågående upplevelsen och utmärks av en accepterande och icke-dömande attityd – visar sig ha starka influenser av två buddhistiska moderna uttolkare på engelska, nämligen Thich Nhat Hanh och Nyanaponika Thera. Dessa två är därför tillsammans med Jon Kabat-Zinn de som verkar haft mest inflytande på vår nutida uppfattning och användning av mindfulness. Min undersökning visar dessutom att alla tre baserar sin uppfattning och användning av mindfulness på theravada-traditionen och den systematiska beskrivning av mindfulness som framförs av Buddhan i föredraget Satipatthana Sutta. Detta föredrag har varit central i den modernistiska buddhismens insats i att sprida meditation till en större allmänhet, och så även alltså hos oss i väst.

Mindfulness lever idag ett eget liv där de olika operationaliseringarna och mätningarna av dess effekt bidragit starkt till att definiera dess betydelse. Därför anser jag det vara av vikt att ta denna uppdelning på allvar genom att beskriva två olika typer av mindfulness: en sekulär och en klassisk. På detta sätt tillåts en förtydligande samexistens där olikheterna i deras utformning, härstamning och mål lyfts fram – men samtidigt ser jag också fördelarna med att istället försöka förstärka de gemensamma nämnarna, framför allt då sekulär mindfulness från starten enligt Kabat-Zinn egentligen haft som syfte att enbart rekontextualisera och anpassa klassisk mindfulness till det västerländska samhället.

Att mindfulness varit en del av ett utarbetat system av meditationsövningar och termer med en beprövad historia skulle kunna vara en stor tillgång när dess speciella funktion ytterligare skall preciseras och utvärderas, men i den psykologiska kontexten har klyftan mellan buddhism och mindfulness istället fortsatt att öka. Joakim A. Gavazzeni menar att kontemplativ vetenskap har framförts som forskningsämne och som en möjlighet att förena aspekter av t.ex. buddhism med i synnerhet neurovetenskap och modern psykologi. Detta skulle kunna utgöra en framtida förening där alla fälten samverkar, istället för att mer och mer glida isär i sin syn på mindfulness och meditationspraktik.

De innovativa nydaningar av mindfulness och buddhistisk meditation som ägt rum de senaste 150 åren har fått otaliga människor att träda djupare in i sina egna sinnens labyrinter, med minskat lidande som resultat. Förbättringar är lika möjliga som förenklingar, och verkar vara en genomgående tanke hos flera deltagare i den humanistiska och buddhistiska dialogen om mindfulness, vilka ofta ställer sig positiva till att så många nu lärt sig meditera. Den tilltagande meditationsrörelse i väst som mindfulness varit katalysator till (både hos den klinisk-psykologiska vetenskapen och den stora allmänheten) är dock fortfarande i sin linda, vilket kan förklara en stor del av problematiken jag försökt sätta fingret på.