Spjutet

Den uppmärksammande slungar 

Sitt spjut så långt han förmår ut i natten.

När spjutet når sin allra högsta punkt

Hos stjärnbilder och månsken 

– Precis innan det är på väg att dala –

Försvinner det i mellanrummet 

In i en ny dimension, i en osynlig portal. 

Som han övat

Som han prövats

Och nu: ingenting.

Spjutkastaren väntar och väntar…

Tills han inte väntar längre.

Obeväpnad sänker han blicken

Lugnad av en oförmodad ro

Och glömmer sin förväntan 

Vad? Vart? Vem? 

Stegen bort synes planlösa 

Men inte meningslösa.

Det han fogat sig i driver honom 

Ända till upplösningen.

För då, bara då, när allt tillåts 

Hända eller inte hända 

Öppnar sig en utgångens ingång 

Och en hel värld låts förgås.

I ryggen, likt ett lösens lönnmord

Och som en sista iakttagelse

Skjuter spjutet ut och träffar honom

Förtar allt i ett öppnat sår.

Spjutkastaren går under

I sin uppmärksamhets spjutspets.

Förstummad faller han framstupa ihop

Och med handen över sitt hålade bröst 

Finner han ett smärtat leende på sina läppar.

Döende tillkännager han för månen

Vittnet vilken var hans första gemål

Ännu där uppe i himlavalvet

Oförvillad och fullkomligt klar:

”Jag siktade väl trots allt.”